mitt liv

Jag går runt i korridorrena och försöker passa in i mängden. Men det funkar inte, jag är inte som alla andra. Varför ska jag låtsas vara som alla andra när jag bara kan vara mig själv?
Detta har tyngt mig länge nog och jag orkar inte hålla detta inne längre. Jag orkar bara inte, jag vill stå för den jag är. Försöka hjälpa alla andra, jag har alltid tatt andra före mig själv. Så har det jämt varit, jag har liksom glömt bort mig själv. Vem är jag?

2005 fick jag reda på att jag har ADHD med autistiska drag. Jag började med medicin emot det!
Berättelsen innan det är lång. Men jag orkar inte dra upp det!

Sen började jag att gå på BUP för att kolla hur min medicin fungerade och så.
Sen efter några år, såg dom någonting annat hos mig. Så dom började utreda mig för Aspberger Syndrom.
Men det var inte det, utan atypisk autism. Nu fick jag ännu en diagnos till. Det kändes tungt inom mig.

Jag har haft det så svårt i skolan, mina lärare & rektor har inte riktigt fattat vad det är för svårigheter jag har egentligen. Jag och min familj har kämpat röven av oss för att jag ska få den hjälp jag behöver.
Men nu i nian får jag hjälp. Men dom andra två viktiga årena i högstadiet då? Fanns det någon hjälp för mig? Nej, det fanns det inte. För rektorn tyckte inte specialklassen var något för mig. Men nu i nian är jag där! Och allting flyter på som fan, jag har fått godkänt i alla ämnen. Tack vare att jag fick den hjälp jag behövde!
Dom drog ner mig så jävla mycket så jag fick börja med deprissions medicin. Jag var helt knäckt!

Jag blir bara så less på människor som inte förstår oss med vissa funktionsnedsättningar. Vi är precis som alla andra, men dom ser oss bara inte! Vi tysta, vi som inte vågar ta för oss, vi som inte för väsen.
Men det är inte bara dom jobbigt stökiga typerna som har diagnoser. Det finns tusentals bland dom som bara sitter tysta och låtsas fatta allting, men i själv verket inte fattar ett endaste jävla skit!

Det jag ville förmedla i detta inlägg var att: Stå upp för den du är, låtsas inte vara någon annan än dig själv. Säg förfan till när du behöver hjälp! Det är bara du själv som kan göra det bra men hjälp av bra människor.

Som min underbara mamma, fyfan säger jag. Vad hon har ställt upp för mig under alla dessa år. Mamma skulle jag ha en jävla massa pengar skulle jag skämma bort dig som fan. Ta med dig på en utlandsresa, för det förtjänar du! Bara komma bort ifrån denna skit ett tag. Du har själv en sjukdom, MS! Och tre barn att ta hand om. Du ska veta hur stolt jag är över dig. Du är som en mamma ska vara, helt jävla underbar! Utan dig hade jag inte funnits nu. Jag älskar dig av hela mitt hjärta mamma! Du är guldvärd! ♥
Sen resten av min familj, ni är helt underbara! Jag älskar er ♥

Sen min underbara pojkvän, Filip! Du har fått mig att inse vem jag är. Jag har fått tillbaka mitt självförtroende.
Du är min hjälte! Jag älskar dig ♥


Ni får tycka vad ni vill från och med nu, nu har jag äntligen lättat på mitt hjärta för första gången!
Tack

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0